Igår fick jag ett sms från min kära vän Joselyn. "Kom till Gotland nästa vecka" stod det. Rätt upp och ner. För ovanlighetens skull bestämde jag mig för att inte tveka. Trots att jag fortfarande inte är säker på hur vi ska bo eller hur schemat ser ut. Men om Gud tar hand om liljorna på ängen så tar hand om mig och mina vänner också, eller hur! Jag har ändå ingenting annat inplanerat. Hellre resa iväg än sitta hemma sysslolös. Så på tisdag åker jag, för andra gången den här månaden, till Sveriges största ö. Tar färjan hem igen på fredag eftermiddag.

 

Det här är nog min mest spontana långresa någonsin, måste jag erkänna. Det vore lögn om jag påstod att jag inte är det minsta osäker. Jag är bra på att planera och ha koll. Jag är mindre bra på oplanerad spontanitet. Men det är nyttigt att utmana sig själv emellanåt. Jag tycker inte om att vara bunden under fruktan och tillåta rädslan att styra mitt liv, eller snarare begränsa mitt liv. Ser fram emot att spränga mina gränser, och kliva ur min egen bekvämlighetszon. Det mår man bara bra av i längden.

 

Peppa sig själv får man göra. Heja mig!

- Om man inte vet vad det är man letar efter, hur vet man då när man har hittat det?

- När det man hittat kan ge en svaret på vad det var man letade efter.

Just nu kämpar jag med att skriva mitt arbetsprov till min drömutbildning. Det ska skickas in om tre veckor. Nervöst, och väldigt svårt. Jag är bra på att ställa höga krav på mig själv. Rädslan för att misslyckas har en tendens att göra mig handlingsförlamad. Att överhuvudtaget sätta sig ner och komma igång blir till ett högt berg att bestiga. Därför var det här budskapet underbart att lyssna till. Att Gud, i vår oförmåga, fortsätter slösa med sin nåd i löjligt stora mått. Klicka på play.

 

"Lavished" betyder påkostade, slösande, frikostiga, överflödande, rikliga, generösa, överdådiga (pick your favorite) ♥

 

Okej. Ett sista inlägg om påsken får det bli. I lördags kom jag att undra över vad lärjungarna hade för sig på lördagen när Jesus fortfarande låg i graven. Jag kan bara föreställa mig att det måste ha varit en ytterst förvirrande och tung dag för dem. Men faktum är att evangelierna säger väldigt lite om det. Markus och Johannes nämner inte lördagen över huvudtaget utan hoppar direkt från fredagen då Jesus dog till söndagen då Jesus återuppstod. Det är uppenbart att de hellre fokuserar på världshistoriens största mirakel än på sabbaten som det redan berättas så mycket om i Gamla Testamentet och som alla på den tiden ändå kunde utan och innan.

 

Lukas nämner åtminstone ett par meningar om sabbatsdagen:

Visst är det intressant, att ingen av Jesu vänner och lärjungar kom ihåg vad Jesus hade sagt om att återuppstå på tredje dagen. Men det gjorde dem som dödade honom.

 

Hur tror ni att lärjungarna spenderade sin påskafton?

Jag avslutar denna långfredag med att läsa Markusevangeliet skildring av Jesus korsfästelse samtidigt som jag tänker på den majestätiska texten till "Spikarnas lovsång". Somnar med den största tacksamhetsbön som mitt hjärta förmår att forma.

 

Jag antar att jag skulle kunna berätta för er om när jag gick i mellanstadiet och skrev ett kärleksbrev till en väldigt söt kille i klassen under mig. Men det tänker jag inte göra. Jag ska berätta för er om man som jag älskar mer än något annat.

 

Det finns ingen som får mig att le så mycket och stort som den mannen. Min dagar fylls av glädje och mening tack vare honom. Han har skrivit till mig vad som måste vara världens längsta kärleksbrev. Det har över 1200 kapitel. Han offrade allt för mig redan två tusen år innan jag tog mitt första andetag. Hur kan jag annat än skänka honom allt. Det är honom jag vänder mig till när jag får problem. Han lyckas alltid reda ut mina tankar när jag själv varken vet ut eller in. Är jag ledsen kramar han om mig och väntar tålmodigt på att mina tårar ska ta slut. Han är min far, min bror och min bästa vän. Han är min första kärlek. Jag tror ni känner hans namn.

 

- Gillar paret som tar ett par stycken, och sen pekar ut trädet för de andra som går förbi. Dem vill dela med sig av glädjen och förvåningen. Det är därför vi krisna talar om vår tro, people. Vi vill dela med oss av allt gott.

- Kvinnan med cykeln som inte vill ta för sig av någon sedel, men som ingen undgår att hon är rejält nyfiken då hon står och beskådar trädet i bakgrunden medan hon talar i telefon - jättelänge.

- Kvinnan i jeans och klackskor som inser att det värdefulla ögonblicket måste dokumenteras i ett foto innan hon i lugn och ro kliver fram och rikligt tar för sig av gåvorna.

- Mannen i röd t-shirt som fotar, ringer en vän och noga inspekterar sedlarna på nära håll. Utan att till synes plocka med sig någon av dem.

- Mannen på cykeln som får syn på den lösa sedeln på marken, men som aldrig tittar upp och därmed missar den verkliga guldgruvan som finns i trädet.

- Alla de som böjer huvudet för att inte stöta ihop med löven och sedlarna. Alla de som missar miraklet eftersom de är för snabba i sin iver att inte beblanda sig med det. För pengar växer inte på träd, det vet ju alla! Eller hur?

- Mammorna som stoppar ned ett par sedlar i barnvagnen. Föräldrar som för vidare den gudagivna gåva de själva fått en gång.

- Främlingar som aldrig skulle ha tilltalat varandra om det inte vore för just pengaträdet.

- De som går förbi trädet flera gånger utan att upptäcka det.

- Den siste mannen vi får se, som tittar på trädet utan att verkligen se det.

Hur reagerar du när du hör mirakelhistorier och om sånt som logiskt sett verkar för bra för att vara sant? Ta chansen. För tänk, bara tänk, om det fanns den minsta möjlighet till att det faktiskt var sant ändå. Tänk vad du då skulle gå miste om... En risk jag inte vill ta i alla fall.

Lösningen ser ut så här:
Spotify i mobilen + Glad pop-lovsång = Party mellan tvättmaskinerna!

Vaddå ska man inte lova Gud i allt man gör? Ja men då så :)

"My redeemer lives" av Hillsong

"There will come a day" av Faith Hill

Psaltaren 118:24

"Mourning into dancing" av Tommy Walker

Jag tror Sveriges kyrkor behöver mer enhet. Vi kan välja att lägga bort allt debatterande, kritiserande, skvaller och munhuggande. Lägga ner vår skeptism mot de gudstjänstordningar som inte följer de mönster vi är vara vid och se att vår vision och dröm är densamma. Om vi på riktigt vill erövra Sverige och Stockholm för vår stora Guds skull - då måste vi sluta upp att motarbeta varandra. Tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi genomföra den förändring vi alla drömmer om i vårt kära avlånga land. Vi behöver kämpa med en gemensam ande. Ekumenik är nyckeln. Det handlar om kärlek till våra syskon i Kristus ♥

Harold Camping heter domedagsprofeten som "förutspått" att världen kommer gå under imorgon lördag den 21 maj. Dagen har skrivit artikelar på ämnet som du kan läsa här (klicka) och här (klicka). Han säger att han ser tecken på undergång t.ex. svåra jordbävningar och sexuella perversioner. På sin hemsida (klicka här) har han lagt ut en massa bibelord som han säger visar på att Gud förr givit människorna en förvisning om när någon stor händelse är på ingång. Överst på hemsidan kan vi läsa Apg 17:31 där Paulus säger i en predikan att Gud fastställt ett datum för domedagen.

Här är grejen. Det är sant att det finns tecken på att jordens undergång är nära, så som svåra jordbävningar och sexuella pervesioner om man ska ta de exempel Mr Camping återger. Bibeln säger att skapelsen suckar och våndas (Rom 8:22) i sitt förgängliga tillstånd i väntan på Guds härlighet och jag tror att jordbävningarna är en del av skapelsen våndor då jag inte kan tänka mig att jordbävningar var med i Guds goda plan från början. Bibeln säger att somliga människor i sista tiden inte ska stå ut med den sunda läran utan välja lärare efter sina begär (1 Tim 4:3) och sexuella begär är säkert inberäknat där. Det är helt sant att Gud ger sina barn en fingervisning om när det börjar närma sig, som sagt det finns tecken. Och det är fullständigt sant att Gud redan har bestämt ett datum för när domedagen ska äga rum för jag är fullt förvissad om att Paulus predikade Guds ord i Apostlagärningarna.

Men att Gud ger oss tecken på att det är nära är verkligen inte detsamma som att sätta ett datum. Här är det som Mr Camping fått om bakfoten. Det är inte upp till människan att veta det exakta datumet. Det är upp till mäninskan att vara vaken och uppmärksam på tecknena, som Skriften säger på många ställen bl.a. i Luk 12:38, men att veta datumet är Guds sak och ingen annans. Som Jesus själv säger i Matt 24:36 att "om den dagen eller stunden vet ingen något, inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern". Det är alltså bara Gud Fadern och ingen annan som känner till själva datumet. Inte ens Sonen (a.k.a. Jesus) vet och då är det ändå Jesus som vi väntar på.

Men som min vän Clas påpekade. Lite lustigt är det att det falska domedagsdatumet är samma datum som vi har Jesusmanifestation här i Sverige, haha! Det är väl ett bra sätt att fortsätta vaka om inte annat. Vi ses i Kungsträdgården i morgon, vänner! För ni kommer väl?! :)

Jesusmanifestationen för 2 år sen, Kungsträdgården. Proppfullt :)