Jag antar att jag skulle kunna berätta för er om när jag gick i mellanstadiet och skrev ett kärleksbrev till en väldigt söt kille i klassen under mig. Men det tänker jag inte göra. Jag ska berätta för er om man som jag älskar mer än något annat.

 

Det finns ingen som får mig att le så mycket och stort som den mannen. Min dagar fylls av glädje och mening tack vare honom. Han har skrivit till mig vad som måste vara världens längsta kärleksbrev. Det har över 1200 kapitel. Han offrade allt för mig redan två tusen år innan jag tog mitt första andetag. Hur kan jag annat än skänka honom allt. Det är honom jag vänder mig till när jag får problem. Han lyckas alltid reda ut mina tankar när jag själv varken vet ut eller in. Är jag ledsen kramar han om mig och väntar tålmodigt på att mina tårar ska ta slut. Han är min far, min bror och min bästa vän. Han är min första kärlek. Jag tror ni känner hans namn.