Kvällen har spenderats hemma i soffan under en varm filt. Med en kopp te i handen och en påse ostbågar på bordet så har jag och föräldrarna följt kvartsfinalen i ishockey-vm. Just som jag skriver detta är det riktigt spännande. Sverige ska just skjuta sista straffen. Och... där blev det förlängningsstraffar. Sverige sätter sin. Kanada missar - och vi är i semifinal! Jag tycker att vi ska vara riktigt stolta över att vi slog ett så bra lag som Kanada. Tvärtemot allas förväntningar. Vågar vi hoppas på två svenska segrar den här helgen? Jag tänker så klart på ishockey-vm och Eurovision Song Contest. Båda två spelas på vår hemmaplan. Det kan bara vara till vår fördel, eller hur? Det tror jag.

 

Alltså, för att sammanfatta. Det här innebär att Sverige bjuder på Suzette Hattinghs besök, Jesusmanifestationen, final i Eurovision Song Contest, semifinal i ishockey-vm och (om vi vågar hoppas på det) kvartsfinal och final efter det - alltihop på en och samma pingsthelg. Det måste vara första gången i Sveriges historia som så mycket bra händer på så kort tid, på hemmaplan, samtidigt. Vilken milstolpe. Tack, Gud.

 

En parentes: Egentligen är det väldigt lustigt att jag bloggar om ishockey. För mina kunskaper inom sport är minst sagt begränsade. Men, uppenbarligen handlar det mer om att våga tro och hoppas än att äga mycket kunskap. Se här vad jag twittrade just som Kanade gjorde 3-2. I slutändan, hade jag rätt eller hade jag rätt? Jag hade så rätt. Nöjd. Jag tänker aldrig sluta heja på Sverige. Oavsett vilket område det rör sig om.