Förra sommaren bad jag Gud om en lugn höst utan stress. Det fick jag väl också på sätt och vis. I vintras råkade jag ju ut för en brännskada i ansiktet. Jag fick ställa in det mesta och bara fokusera på att bli frisk. Nu är jag äntligen på benen igen. Mitt ansikte är läkt, mina krafter är starka tack vare all vila och jag är redo för nya utmaningar!

Allt som saknas är att något händer. Det är som att livet tog en paus efter brännskadan.

Det är konstigt. I höstas fick jag profetior av Gud om det jobb som skulle öppna upp sig för mig nu i vår. Nog för att jag fått lite arbete att sysselsätta mig med men det är inte alls det jobb Gud så specifikt pratade om. Till följd av denna "jobböken" är min ekonomi knappt existerande, trots att jag är noga med mitt tionde och offer som enligt Bibeln ska leda till god ekonomi. De drömmar Gud gav mig i Colombia går långsamt framåt och de flesta av dem är knappt påbörjade. Min tomma kalender ser inte alls ut som jag skulle önska. Det är inte det att jag är bitter, bara lite frustrerad ;)

Utmaningen ligger i att fortsätta tro trots prövningen. Att tro genom tvivlet, det är det som får Guds hand att röra sig. Jag är övertygad om att genombrottet kommer, att Gud kommer göra inte bara något utan något mäktigt. Genom mitt liv dessutom! Kanske något som är värt att vända på ändå? "Snart" betyder ju faktiskt inte "aldrig", det betyder bara "inte än". Precis som Israels folk är vi ibland tvungna att gå igenom öknar för att komma till det förlovade landet. Under tiden sitter jag här med myror i brallan och en intensiv bön om att "snart" ska förvandlas till "nu och idag"! Längtan är enorm :)