Man blir inte hörd. Inte accepterad som en del av helheten, i alla fall inte en lika viktig del. Undrar om dem tar till hänsyn annorlunda och nya åsikter, alltså mina åsikter, som skiljer sig från deras inrutade mönster. Och ändå är vi ett gigantiskt gäng som förespråkar dessa åsikter. Har dem ens fattat vad det är vi gör egentligen? Det känns som en lögn när man ska representera det hela, när man inte ens tror på allt själv. Falskt, en dubbelhet. En synd, ett brott mot det åttonde budet. Har vi ens lyssnat på Gud, vad säger han?! Vad säger Bibeln, Guds ord, om detta?

Men trots allt kallade Gud mig hit. Eller? Och om han gjorde det undrar jag varför?

Ett dilemma.
Ska jag kämpa på för det jag starkt tror på, eller ska jag visa vad jag tycker genom att inte komma tillbaka?

Vad skulle du ha gjort i denna situation?