När cellklumparna fick ett kön blev det plötsligt verkligt...
Det är i alla fall vad jag vågar mig på att tro när kvällspressen publicerar revolutionerande artiklar som dessa.
Det kanske finns en chans ändå, att svenskarna någon gång kommer öppna ögonen för sanningen.
Jag skulle kunna citera hela artikeln, jag älskar den.
Särskilt gillar jag slutklämmen; att aborter kanske är mer än en bagatell.
Artikeln finns här.
sv: Lite det jag funderade på också, poängen med min egentligen ickebefintliga ödestro är ju alltså att jag inte köper att hela mitt liv, med alla beslut och allt skulle vara förutbestämda, helt enkelt för att det omöjliggör alla chanser till att jag skulle kunna påverka min tillvaro. Men vissa saker är helt enkelt FÖR jävla fuckup för att kunna vara något annat än ödet, och då börjar jag tvivla. Fastän jag fortfarande inte tror att hela mitt liv är förutbestämt. Så, det skulle kunna vara som nån form av rollspel, du har x antal val hela tiden, och beroende på valen du gör så går du olika vägar genom livets spel. Konsekvenserna av valen är förutbestämda, men inte själva besluten jag tar. Typ. Sen vet jag inte hur ödestro går ihop med tro på reinkarnation men det skiter jag faktiskt fullständig i, haha!
Apropå det du skrev i inlägget ovan förresten.. få ser abort som en bagatell, därmed inte sagt att man inte bör ha rätten till fri abort. De flesta kvinnor som genomför ett sådant ingrepp är plågsamt medvetna om att de dödar ett liv, det är därför så många mår fruktansvärt dåligt efter en abort, men det är inte anledning nog att dra in den rätten. Att hindra sig själv från att sätta ett oönskat barn till världen är lindrigare rent smärtmässigt än att leva hela sitt liv med vetskapen om att ens barn är oönskat, för att sedan inte tala om barnets känslomässiga reaktion på detta faktum.
