Söndagen den 26 september genomförde jag mitt livs bästa beslut. Det var då jag döptes in i gemenskapen i Södermalmkyrkan.

Det var jag och tio andra; kvinnor och män, unga och gamla. Jag var den som fick gå ner i dopfunden först. Vattnet hade en behaglig värme. Jag hade gärna velat stannat där i och badat lite granna men allt gick så fort. I omklädningsrummet efteråt fanns både överflödande glädjeskratt och genomvåta kinder orsakade av lyckosamma tårar. Guds Ande var sannerligen påtaglig och det var helt underbart!

Jag, mina kära föräldrar och min finaste Ella åt lunch tillsammans efter dopgudstjänsten, på McDonalds eftersom jag hade lite halvbråttom tillbaka till kyrkans ledarskolan som jag går på varje söndagseftermiddag den här hösten. Jag fick ha dopmiddag med mina kära vänner på kvällen. Vi var nio stycken som begav till Vapiano i Gamla stan vid sextiden. Det var både mina närmaste vänner och äldre kompisar som jag inte hört av på länge och som jag minst sagt blev glatt överraskad över att se där. Många av oss var fint uppklädda, den glada stämningen var inte av denna värld (jag skojar inte, jag är övertygad om att det låg något övernaturligt i luften) och det var tydligt att alla av oss blivit påverkade av det stora Gud gjort den dagen vilket verkligen var magnifikt att få bevittna och rikligt välsignat att få vara en del av. Efter dopmiddagen var att åka hem och sova det sista jag ville så några av oss drog ihop en spelkväll sådär härligt impulsivt.

Tack alla ni fina som kom och delade min dopdag med mig! Ni ska veta att det betydde ovärderligt mycket för mig att ni gjorde det ♥

Men det som är lite konstigt är att jag knappt minns själv dopet. Faktum är att det största tecknet jag har på att Gud faktiskt förlöste något i mitt liv när jag döpte mig är allt det som hänt i mitt liv veckorna efter min dopdag. Själva dophandlingen var inte jättemärkbar i sig. Däremot märker jag att det är betydligt enklare att be nu än det var innan jag döpte mig. Jag längtar efter att be och läsa Bibeln mer än jag gjorde förut. Mitt tungotal har förlösts ordentligt i mig vilket jag nästan fått pressa ur mig innan. Min tro har stärkts och min övertygelse har aldrig varit så stark som nu. Jag har avsagt mig ett stort antal synder och mitt liv känns lättare. Det är många stora saker som hänt på kort tid och jag känner mig flera kilo lättare.

Men själva dopdagen i sig - nej då är det faktiskt något annat som ligger högst. När mina vänner på middagen frågade mig hur det hade känts nämnde jag knappt själva vattennedsänkningen utan pratade bara om det otroliga som hände ungefär en timme efteråt. Helt enkelt för att det är så himla ofattbart. Jag har aldrig varit med om något liknande, och jag hade sannerligen inte räknat med att få vara med om det där och då! Lyckan var överflödande! Mer exakt vad det handlar om... well, kom tillbaka senare i veckan så får ni veta mer ;) Cliffhanger!

Tack Jesus! Tack för att du en dag för 2000 år sedan frivilligt valde att gå korsets makabra väg bara för att jag skulle hitta hem till din varma famn igen. Tack för att min dopdag fick vara så välsignad som den var. Amen.

Alla vi som ska döpas tas upp på scenen. Om bara några sekunder är det dags...!

"Det här är Sofie som vill döpas in i gemenskapen med Kristus"
berättas det för församlingen på 800 personer.

NYDÖPT !!!!!!!!!!!!!!!!!!! ♥

Tusen tack till min älskade vän, Maria som fotade dessa vackra bilder :)