Igår fick jag ett sms från min kära vän Joselyn. "Kom till Gotland nästa vecka" stod det. Rätt upp och ner. För ovanlighetens skull bestämde jag mig för att inte tveka. Trots att jag fortfarande inte är säker på hur vi ska bo eller hur schemat ser ut. Men om Gud tar hand om liljorna på ängen så tar hand om mig och mina vänner också, eller hur! Jag har ändå ingenting annat inplanerat. Hellre resa iväg än sitta hemma sysslolös. Så på tisdag åker jag, för andra gången den här månaden, till Sveriges största ö. Tar färjan hem igen på fredag eftermiddag.

 

Det här är nog min mest spontana långresa någonsin, måste jag erkänna. Det vore lögn om jag påstod att jag inte är det minsta osäker. Jag är bra på att planera och ha koll. Jag är mindre bra på oplanerad spontanitet. Men det är nyttigt att utmana sig själv emellanåt. Jag tycker inte om att vara bunden under fruktan och tillåta rädslan att styra mitt liv, eller snarare begränsa mitt liv. Ser fram emot att spränga mina gränser, och kliva ur min egen bekvämlighetszon. Det mår man bara bra av i längden.

 

Peppa sig själv får man göra. Heja mig!