Föreställ dig att födas och växa upp i ett nordkoreanskt koncentrationsläger. Där den enda underhållningen består av offentliga avrättningar. Där kampen om egen överlevnad är så stark att man frivilligt skriver på sin mammas och brors dödsdom utan att känna den minsta skuld. Där drömmen om att få äta sig mätt är tillräckligt för att man ska försöka sig på att fly och därmed bli den enda som någonsin lyckats fly från läger 14. Att lämna kvar sin pappa utan att veta om han fortfarande är vid liv eller inte. Att ägna de följande sju åren till att lära sig uppleva normala mänskliga känslor för första gången i sitt liv. Låter väl som en utmärkt handling till en spännande kriminalroman? Om det inte hade varit för den lilla detaljen att det är Shin Dong-hyuks liv och verklighet.

 

Jag kan inte förstå att det här får fortsätta. Jag undrar, vad kan man göra för att motarbeta det? Du som har något förslag får gärna dela med dig av din visdom i form av en kommentar här nedanför. Detta är helt enkelt för fruktansvärt för att låta sig ignoreras. 

 

"Reaktionerna tycker jag inte är viktiga. Det jag tycker är viktigt är hur de agerar när de hört min historia."

- Shin Dong-hyuk, citat från videon.