Livet i Taizé är något alldeles särskilt, där handlar det liksom bara om Jesus. Jag läste kristna böcker som Gud själv uppmanat mig att läsa, och i dem lärde jag mig om Guds storslagna kärlek han har för just mig vilket var överväldigande. Jag läste Bibeln och hittade nya guldklimpar att bära med mig i mitt liv. Jag var omringad av nästan bara kristna människor. Eftermiddagarna var fria och innehöll inga måsten så jag kunde ägna mig åt det jag ville göra, söka Gud alltså. Maten lades upp på en bricka inför en och sen var det bara att äta, utan tanke på tillagning eller disk. Vi bad i kyrkan tre gånger om dagen och fick sjunga rofyllda Taizésånger, och eftersom det var den enda musiken man hörde var det just dessa sånger man nynnade på också utanför kyrkan. Det är ett mysigt och litet område man har att röra sig på, det mesta inom max 7 minuters gångavstånd. Inga reklampelare. Inget lättillgängligt internet. Ingen tv. Knappt något skräp utanför papperskorgarna. Helt enkelt, en plats där lugnet själv skulle bosätta sig om den var personifierad.

Så är det inte i Stockholm. Jag fick en chock i måndags när jag var nyss hemkommen. Jag stod vid t-centralens tunnelbanespärrar och kände hur stressklumpen i min mage växte. Tillslut fick jag titta in i väggen för att jag inte stod ut med eländet.

Så himla passande att jag stötte på detta citat utanför S:ta Klaras kyrkoport bara någon minut senare: