Det finns hopp!
Jag finner lite tröst i det som en fin vän sa till mig; kom ihåg att en kyrka är människor som tillber Gud tillsammans och inte en byggnad! Och det är ju så sant, så det ska bli riktigt gott att på söndag börja terminen med att fira gudstjänst utomhus så nära vår kyrka som möjligt. Samtidigt som vi tillsammans hoppas och ber och tror att vi snart ska få komma hem igen. Då ska jag själv få se hur det egentligen ser ut, med egna ögon...Sen återstår bara att be för vad vi ska göra av kyrkan, om det blir sannering, renovering, ombygge eller vad som.
Be gärna med oss, bröder och systrar i Kristus. Tack. ♥
Men det funkar ju inte om hälften av de i kyrkan inte kan ta sig dit... Då blir det ju ändå splittring.
Just nu hoppar jag mellan den tanken och hoppet om att vi kommer att lösa det med att skjutsa varandra.
Men det finns väldigt mycket annat som är oklart just nu och jag har väldigt ont i magen.
Varför kan dem inte ta sig dit? Bilplatser har vi ju, i värsta fall får vi åka flera gånger. Känn ingen oro, vännen min. För oss kanske mycket är oklart men för Gud är allt självklart. Vila i det, kära du.
Ja, men på egen hand tänker jag. Det blir ju i vilket fall som helst med komplicerat.
är inte säker på att jag kan vila i det.
Det vore ju inte så konstigt om det blev mer komplicerat. Pröva att tänk på liljorna på ängen (Matt 6:28-30). Det här handlar ändå om hans egen kyrka, den kyrka Jesus själv har instiftat så den är han ju mån om. Men ja, det är ju svårt för mig att säga något mer om saken när jag inte själv har sett det. Jag tänkte åka dit och kolla på lördag. Vill du kanske följa med? Jag lovar, jag ska göra allt jag kan för att hjälpa dig om du behöver det.
Jag rycks mellan den nedslående tanken på att hovsjö kyrka är splittrad (i den bemärkelsen att KU ligger i ragnhildsgården, gudstjänsterna i tveta och soppluncher, diakonens arbete mm mm vem vet var) och hoppet om att det här är ett sätt för oss som kyrka att inte ta varandra för givet utan verkligen SE det vi har och att vi får kämpa för det.
Men magontet är kvar än. Det är olika tankar varje timme.
Jag försöker vara positiv, men jag tror du också vet att det inte alltid går.
Det är så obeskrivligt fint, Josefine, att Hosvjö kyrka betyder så mycket för dig!! Det glädjer iaf mig, i både hjärta och själ.
Det är också fantastiskt att du försöker vara positiv mitt i allt elände! Men som du själv skriver så går det ju inte alltid. Och om jag får säga vad jag tror så beror det på att positiviteten kommer från oss själva, det är något vi försöker av egen kraft. Det är därför jag inte försöker vara positiv i den här situationen, det fixar jag inte. Istället försöker jag att tro.
Tron på att det finns en anledning till att vår kyrka inte brändes ner till grunden när så gott som allt annat gjorde det. Tron på att Gud hörde våra böner och höll sin hand över olyckan och skonade vår älskade kyrka. Tron på att Gud inte svarade på dessa böner för att sen bara överge oss, i så fall hade det bönesvaret varit helt onödigt. Jag tror att Gud är med oss i det här, och jag är helt övertygad om att vi kommer klara oss ur det här. Tillsammans. Förr eller senare. Tills dess får vi bara ge det till Gud, och tro och lita på att han har allting i sin hand. Och eftersom tron inte kommer från mig utan från Gud blir det så mycket lättare att bära, med knappt någon magont alls. Det är en befrielse, rent ut sagt.
