Ont i magen

Alltså, jag har världens magont. Det är så tragisk att jag nästan inte kan göra annat än skratta. Och ändå är allt så hemskt att jag bara vill gråta. Men få tårar har kommit än så länge...

Fast jag kunde inte somna i natt. Jag kände mig klarvaken. Allt jag kunde tänka på är ... och så är det fortfarande.

Hur tusan ska jag kunna gå där och le och vara trevlig som om jag menar det när hela mitt inre har vänts upp och ner? Och ändå ska jag vara där som en bra vän och ta emot personen i fråga med glädje. Hopplöst. borde jag har gått med på det? Jag vill kunna var en bra vän men kommer det verkligen lyckas? Tveksamt.

Tänk om det märks på mig... Hur kan jag någonsin dölja det? Jag är ju usel på att dölja mina sanna känslor. Fast ändå, är det kanske just detta känslodöljande som dragit in mig i detta från första början.

Det är så många som är inblandade. Usch! Jag vill inte att någon ska bli sårad. Men det verkar oundvikligt... Jag kan helt enkelt inte fortsätta som jag gör nu.

Så många frågor i mitt huvud. Om personen i fråga. Antagligen får jag svar på en hel del ikväll. Men är det så bra egentligen? Kommer det få mig att må bättre, eller är ovissheten det mest smärtsamma?

Jag kan inte äta. Åt ungefär en hel sked fil med flingor till lunch. Frukosten hann jag inte tänkte på för den kastade jag i mig. Nyss var jag hungrig, men nu vill jag inte äta. Min magont fyller upp alla mina känslor i magen. Dessutom är jag rädd för att jag kommer få upp allt lika snabbt igen. Illamående.

Varför gjorde jag som jag gjorde istället för det som jag inte gjorde? Jag vill åka tillbaka i tiden. Och ändra hela min framtid. Ty den har fått en ordentlig törn... Tillfällig eller inte?

Vad kommer ske i framtiden? Vad tycker personen? Helt plötsligt är allt glasklart för mig och jag vet exakt hur jag känner och varför. Men vad gör det nu? Det är med största sannolikhet försent. Personen borde vara överlycklig. Och jag känner att jag främst önskar att det ska vara så, att personen är lycklig. Skit samma i hur jag mår. Jag får skylla mig själv. Är personen lycklig blir jag också lycklig. För dens skull. Men varför är min mage så orolig? Den har ingen rätt att ha det. Jag borde skämmas... Hemskt.

Jag måste gå till lektionen nu. Det är synd om Gabbi och mig idag... Och för resten av livet?

Kommentarer
Postat av: Josefine

Hm, är det om det där som du verkade ledsen för i tisdags? Vill du berätta för tant Josefine?

2007-05-03 @ 14:41:40
URL: http://japanen.blogg.se/
Postat av: Craxyknas

Tack men nej tack...

2007-05-04 @ 00:01:28
URL: http://craxyknas.blogg.se
Postat av: TheGingerLady

*Kramar om* you know I'm htere for you lovely. alweys al ears. älskar dig

2007-05-04 @ 10:11:29
URL: http://thegingerlady.blogg.se
Postat av: Craxyknas

Thanks, darling! <3

2007-05-04 @ 13:21:05
URL: http://craxyknas.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0